Jag måste få erkänna att jag saknar mina vänner otroligt mycket nere i Göteborg. Stundtals känns denna resa omöjlig och jag känner bara för att åka hem. Tre veckor med en person man knappt känner och dessutom med hans familj, det är påfrestande. Mest påfrestande är det för att man inte har någon ordentlig tid för sig själv. Man är ständigt beroende av andra. När vi åkte upp till Luleå kändes det aningen friare, jag fick möjlighet att åka in till stan närhelst jag ville, jag såg andra människor - anonyma människor. Jag fann mitt lugn, jag har konstaterat att jag inte riktigt är en människa man sätter på en gård utan aktiviteter för mig. Många gånger klarar jag mig bra utan stan, men jag vill ha möjligheten! Möjligheten att åka när jag gjort det jag behöver/ska göra, möjligheten att se okända människor, möjligheten att gå och handla om jag missat något. Allt utan att behöva förlita mig på någon annan och kanske innebär detta att jag har ett kontrollbehov, men det skiter jag i för det är mitt välmående vi pratar om!

Jag ringde till några vänner igår och pratade och frågade skämtsamt om de saknade mig (skulle ju vara glad om de saknade mig åtminstonde hälften så mycket som jag saknar dem) varpå jag fick svaret att "Nej, inte så farligt.." följt av att personen säger att den får vänja sig nu när jag planerar att plugga på annan ort. Kommentaren sved och strax därpå ringde Nina, hon hade avnjutit sin chokladbehandling och verkade riktigt glad och harmonisk, komiskt nog hade vi ombytta roller från tidigare samtal vi haft. Hon frågade vilken tid jag kom hem och sa att hon skulle komma och möta mig vid tåget och att jag gick före hennes skola, hon skulle skita i lektionerna om hon hade haft några (hon hade hemstudier den dagen) "...för Maddo är viktigare!" Hur klarar man sig utan en Nina?! Precis vid rätt tidpunkt!

När jag och Nina hade pratat klart kom Bonden och höll om mig, han kramade mig länge och jag berättade vad jag inte berättat för Nina om det tidigare samtalet, hur mycket det sårade mig och hur frustrerande det var att inte kunna säga det till vederbörande. Förstå vilken chock man får när man hör sånt av en nära vän! Men den kramen betydde massor likaså de värmande orden från Nina i samtalet efteråt.

"Jag begär inte att du ska se mig som det bästa som hänt dig men det hade varit roligt att betyda något"