|
DreamMaddo - Från mina ögon sett.
Jag vill poängtera att min uppväxt inte varit jobbig hela tiden. Det jag varit med om har varit min vardag och det tog många år för mig att inse att ett liv kunde se annorlunda ut. Här beskriver jag grundläggande familjeinformation som kan vara bra att ha kunskap om då man läser sig vidare på hemsidan.
Mamma
Min mamma lider av något som kallas för tvångstankar. Hennes tvång tog över vardagen och gjorde det väldigt svårt att leva ett normalt liv. Mamma blev tillslut sjukskriven, men det kom att dröja flera år innan jag insåg problematiken.
Jag minns inte att mamma hade tvångstankar när jag vad liten, men jag vet att hon hade det. Anledningen till att jag vet det är för att mamma har berättat det i efterhand. Jag började se problemen först i tonåren eftersom de då hindrade mig från att vara "som alla andra". De tvång jag minns mest är när hon:
- Tvättade händerna så ofta att de blev torra och i behov av vård.
- Kollade spisen flera gånger, på ett speciellt ritualiskt sätt.
- Kollade och kände på dörren flera gånger, på ett speciellt ritualiskt sätt.
Detta var tvång som störde mig något oerhört och det var inte ovanligt att jag skällde ut min mamma för detta. Idag vet jag att det är en sjukdom. Men då var det bara jobbigt. Ett annat problem som tillkom var hennes behov av att kontrollera, när jag fick mobiltelefon kunde hon ringa flera gånger samma dag - utan egentlig anledning. Detta är ett problem som fortfarande kan uppstå.
Pappa
Min pappa är inte mycket för att prata och jag har inte mycket minnen av honom i mitt liv mer än att vi var hos honom. Han blev lätt favoriserad eftersom han inte var lika "tjatig" som mamma och inte krävde lika mycket uppmärksamhet. Däremot kan jag heller aldrig minnas att han varit särskilt närvarande i mitt liv, även om han fanns där som figur men inte som person.
Hos pappa fick vi spela dator och leka väldigt fritt, gjorde man något "fel" sa han alltid att han hoppades att man lärde sig något av det. Andra minnen från min relation till pappa är semestrarna, men även där minns jag inte honom som person.
Sen jag sa upp mig från mitt jobb i Stockholm för att flytta ner till Göteborg permanent har jag inte hört av min pappa. Det är något jag ser som "typiskt" min pappa, han vill att jag ska komma tillbaka när jag insett mina fel, även om jag inte anser att något fel är gjort.
Lillebror
Min bror föddes under samma veva som mina föräldrar separerade, därmed fick han mycket uppmärksamhet. Han har alltid blivit sedd för bråkig och stökig och i tonåren blev han diagnostiserad som utåtagerande efter olika incidenter på skolan. Han blev avstängd från skolan och efter olika utredningar inom familjen fick han hjälp på ett ställe ute i Kungsängen.
Vi fick hjälp och utvecklingen gick, sakta men säkert, framåt när det bestämdes att det skulle läggas ner. Ett nödalternativ ordnades, men det satte spår i utvecklingen.
När min bror gick i gymnasiet gjordes en utredning som visade på att han hade dyslexi. En utredning för DAMP/ADHD påbörjades och under uppbyggnaden av hemsidan har det konstaterats att han även har detta.
Farmor
Min farmor var en av de viktigaste människorna i mitt liv. Hon dog när hon var 63 år gammal och jag gick i mellanstadiet. För mig var farmor allt, hon var tryggheten, skratten, tårarna och glädjen. Hon var öronen som lyssnade och hon var armarna som kramade. Farmor var en stabil person som aldrig hade långt till skratt - trots smärtor hon hade.
När min farmor gick bort följde år av sorg och än idag vattnas ögonen av tanken på henne. Min bror sa en gång att han inte har lika starka minnen från farmor som jag har. Kanske beror det på att jag var hennes första barnbarn, det kan även bero på att min bror är yngre än mig och därför inte minns. Hur som helst är jag glad över att ha fått uppleva henne men jag är ledsen över att jag inte fick mer.
Mormor och morfar
Mormor och morfar är ett par som heter duga. Jag kan inte minnas att de någonsin varit sams. Mormor gick man till när man ville ha mat och en kram följt av ett varmt hjärtligt skratt. Morfar gick man till för att lära sig om de olika sporterna, han skrattade ofta. I dagsläget lever de fortfarande, även om det troligtvis inte är långt kvar för någon av dem.
| 
