Bög-Björns pappa och hans tjej kom upp på fika igår det var trevligt. Känns roligt att de får se hur han bor, kan tänka mig att det känns bra - även om han fick tjata på att de skulle följa med upp! Kort därpå kom Nina upp och vi åt mat tillsammans. Det blev spagetti och köttfärssås, enkelt och gott! Vi satt och pratade en del, gjorde smoothie och sjöng karaoke (viss träning inför vårt framträdande på hennes fest om en månad).

Nina börjae tacka för sig, jag svalde min sömntablett och Nina gick på toaletten en sista gång. Då ringer telefonen. Ett nummer jag inte känner igen. Jag svarar. "Madelen..?" ni vet sådär frågande man låter när man inte vet vem det är..? "Hej Madelen, det är mamma..". Vad ska jag säga? Tankarna flyger genom huvudet, hon har ju lovat att inte ringa! Jag hinner bli både irriterad, sårad och arg innan hon säger att hon inte får tag i min bror. Jag hör hennes gubbe i bakgrunden som tillägger ord och hur han försöker hålla tyst. När min mamma säger såna saker är det inte alltid allvar men när hon berättar omständigheterna förstår jag att så är fallet.

Jag sätter mig och tokringer min bror, han svarar inte, jag forsätter ringa. Skickar sms: "Svara! Du vet att jag inte ger mig /Maddo" samtidigt som jag, framför ögonen på Bög-Björn och Nina börjar prata för mig själv "Jävla skitunge, du ska vara glad att du inte bor i samma stad! Jag skulle smälla till dig och..." Jag fattar själv att det inte är vettiga tankar men just då är jag så himla arg och besviken! Jag är besviken på min bror som inte kan ta hand om sig själv och jag är besviken på att han låter det gå ut över andra. Jag är förbannad, milt sagt.

Vad som hänt? Jo, min bror har en diagnos - han kan fortfarande fungera som folk, med medicin. Denna medicin får inte kombineras med alkohol för då "kan man bli galen" för att citera hans ex-flickvän. Ja, ni förstår väl själva att han hade gjort detta? Det sista han hade sagt till mamma var att han ville ha numret till psyk-akuten, han hade sagt till sin ex-flickvän att om han lades in akut skulle han be om att folk inte skulle få veta att han var där (en mänsklig rättighet). Jag ringer polisen som inte kan göra ett skit för han är myndig! Redan innan tabletterna kom till i hans liv var han odräglig som full, han blir väldigt rasistisk och lättirriterad så frågan är om jag är mest rädd för hans egen säkerhet eller omgivningen? Men polisen kan inte göra något - händer något får de förhoppningsvis reda på det, säger dem.

Jag försöker, som en sista utväg, komma på någon med bil i stockholmsområdet och som kan tänkas vara vaken. Jag försöker på mitt gamla KK men misstänker att han jobbar. Sista utvägen är min pappa. Kanske kommer han ihåg sin dotter? Effekten av mina tabletter börjar bli märkbar, jag är trött och dimmig men ändå klar i huvudet (påtvingat). Jag ringer min pappa och berättar hur det ligger till. Han åker ut och tittar och letar efter honom. Jag går och lägger mig efter ett tag - tabletternas verkar går inte att motstå.

Mitt i natten ringer telefonerna, mamma och pappa ringer samtidigt. De har inte fått tag i min bror, de vet inte om han eventuellt har kommit in på psyk-akuten eftersom han isåfall inte vill att folk ska informeras om detta. Jag vaknade tidigt idag, jag kan inte sova - igen.

Mamma ringde mig nyss och berättade att han har slagit sönder lägenheten de bor i, han hade ringt samtidigt som han hade gjort det och pappa hade åkt dit. Polisen har tagit emot en anmälan och de fick även tag i honom så nu vet jag att han ligget på psyk, frågan är bara hur länge för han är ju myndig och får själv bestämma om han vill vara kvar eller ej... Såvida denna läkare inte inser att han behöver vård och tvångsomhändertar honom, vilket ska mycket till att de gör.

Det värsta är ändå: Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, det var ju så bra... Vad hände? Vart försvann hoppet?